En Blogg För Mycket

Jag gillar mat. Jag gillar att laga mat och jag gillar att äta mat. Därför gillar jag lunchrasten på jobbet. Det är ett mysigt moment i min ack så rutinmässiga arbetssyssla. Gå ner och handla sig ett lyxigt sushipacket eller bara få värma till sin otroligt goda pastarätt är en sådan liten sak som jag faktiskt ser fram emot. Mina matrutiner är dock ganska ojämna. Jag är inte den största frukostätaren, jag anser att en burk oliver är en måltid, jag kan proppa i mig tio lussebullar på raken och jag tror nog att gud uppfann Max vegeburgare.
Men för att återgå till lunchrasten på jobbet brukar jag oftast ladda på med en ordentlig portion för att orka med mina slitsamma och sena pass som biografmaskinist. I tisdags var en sån dag som jag verkligen såg fram emot att få äta min lunchlåda. Jag hade inte ätit någon bra frukost, jag hade till råga på allt inte ätit på sju timmar. Magen skrek. Jag traskade iallafall glatt ut i personalrummet och värmde på min mat för att sedan sätta mig vid bordet och hugga in i min fantastiska grönsakswok när jag fick den här kommentaren kastad åt mig: "Oj...eh...vilken...rejäl portion" Jag svalde min broccolibit i skam och tappade lite utav min matlust. För sån är jag, trots att jag innerst inne kokade av ilska. Sådana kommentarer är nämligen det värsta jag vet. Kommentarer på hur mycket eller hur lite man äter. Det är en väldigt känsligt sak för mig och förmodligen för många andra tjejer. Hade det här dock hänt min kära vän Jessika hade hon bara vänt sig om till tjejen och motkommenterat med: "Säger den som bara äter en nektarin till lunch". Istället satt jag där och skämdes över hur mycket jag åt. Imorgon tar jag med mig ett äpple till jobbet.