Det är en djungel där ute
irritation
Med största möjliga tyssssstnad!
Biofasoner
Jag hatar biobesökare! Jag hatar människor som inte kan sitta still och som sparkar på ens stolsrygg stup i kvarten. Människor som svarar i telefonen när den ringer under den mest spännande scenen. Men mest av allt männsikor som inte uppskattar eller förstår film överhuvudtaget. Som under filmens gång måste fråga och diskutera med sin vän om varför Jokern i Batman har en sån slarvig ansiktsmålning. Varför går man på bio om man ändå inte förstår mer än vad Lilla spöker Laban ger? Snälla biobesökare, jag vill ge er ett tips. Varannan ondag har vi knattebio, film för de allra minsta (hjärnorna).
imbecill
människor som inte förstår sarkasm brukar vanligtvis bara bidra med underhållning till min vardag, men inte idag. endast aggression främjades när hans ögon blev till frågetecken och min hänförande sarkasm gick förlorad på denna imbecill.
Ägodelar
barnvagnsmaffian
jag blev utsatt för ett mer eller mindre avsiktligt försök att bli nedknuffad på spåret idag när jag väntade på tåget. det var en barnvagn såklart, vars chaufför inte ens brydde sig om att vrida på nacken för att se om jag ramlade eller inte. det liksom räcker nu. jag är trött på barnvagnsmaffian. dom som kommer gående på trottoaren, två och två eller tre och tre, med varsin barnvagn framför sig och tar upp all plats. dom som vägrar veja en millimeter när man kommer mötande vilket resulterar i att man snabbt tvingas kasta sig ut i trafiken på gatan i hopp om att inte bli påkörd av en bil. oddsen att bli nermejad av en barnvagn verkar större. dom som tränger sig på överfulla bussar med sina vagnar istället för att vänta fyra minuter till nästa buss som med all sannolikhet inte är lika full av folk. dom som parkerar sina vagnar på din fot och när du försiktigt säger "ursäkta" tittar de dig rakt i ögonen, suckar lite och motvilligt flyttar sin vagn några centimeter så att du återfår känseln i tårna. dom som verkar tro att de har någon sorts företräde bara för att de släpar omkring på en skrikande, snorig unge. det har ni inte.
Frågelådan
Mitt jobb består av att expediera, plocka varor, lämna ut möbler och svara på enkla frågor som var hittar jag påslakanen?
Det är ett relativt enkelt arbete som ger mig lite extrainkomst i månaden och så här i kristider borde jag inte klaga. Men jag hatar det! Och allra mest på grund av våra kunder. Många inlägg i den här bloggen kommer att handla om dem. Just det här handlar om hur otroligt intelligenta frågor de ställer. Varför finns inte den här handuken i ljusgrått, varför passar inte de här gardinerna i mitt vardagsrum, om en säng kostar 1500 vad kostar då två, varför kommer det här kaffekoppssetet i fyra? Jo kära kunder det ska jag berätta för er för att det är JAG som har bestämt färgtavlan på alla handdukar, jag vet EXAKT hur det ser ut hemma hos er och eftersom 1500 plus 1500 blir 4 så kommer kaffekoppssetet i det antalet!
köpkvarteren
jag hatar att shoppa. jag hatar att shoppa ännu mer när man shoppar tillsammans med någon som inte har förståelse för att jag hatar att shoppa. utan att nämna några namn (ehm, mamma) spenderades dagen i köpkvarteren. mamma hävdar bestämt att även hon tycker att shopping är djävulens påfund, men det märks inte då jag tvingas sitta utanför en butik i fyrtio minuter och vakta tre fulla kassar, som för övrigt inte tillhörde mig. men jag är inte bitter, inte alls. det var bara sex timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka.
rulltrappskultur
missförstå mig rätt nu gott folk, i motsats till denize är jag en ganska arg människa. i det tysta, såklart. jag vill dock se det som ett framsteg att jag erkänner för mig själv att jag är bitter och cynisk och likgiltig inför det mesta. att jag är passivt aggressiv och antagligen skulle vinna världsmästerskapen om det fanns en sådan gren.
dagens aggression är kanske lite för uppenbar, men människor som inte kan de oskrivna reglerna i rulltrappor borde låsas in och tvångsundervisas i ämnet. till höger står man och till vänster går man. det är enkelt, det underlättar och när alla följer dessa riktlinjer blir man inte stående bakom någon som (idag) luktar väldigt illa.
Strypsjuka - en epidemi
Jag har precis upplevt en vardagsaggression. Utan förvarning och ibland utan reson. Men tyst och timid som man är sväljer man sin frustration, blundar för verkligheten och går hem och ventilerar till sin respektive.
En vardagsaggression behöver inte alls vara något stort eller betydelsefullt. Faktum är att det oftast är en petitess, en småsak, men en jävligt irriterande småsak. Lite som en ryggklåda som man inte når och när man väl gör det börjar det banne mig klia över hela ryggen.
Missförstå mig rätt här gott folk. Jag är inte en arg människa. Kanske lite bitter, lite cynisk, men jag vet att jag inte är ensam om dessa irritationsmoment.
Vid det här laget borde ni förstå att denna blogg är tillägnad vardagsaggressionerna. En avlastning för våra respektive och förhoppningsvis ett gott skratt för de som tittar in här och kanske känner igen sig.
