En Blogg För Mycket

Jordgubbskärna mellan tänderna.

2000-talet. Teknikens och digitalismens ålder. Det ska gå snabbt och smidigt och helst utan att behöva lyfta ett finger. Jag är inte speciellt lat, men visst flyter en ådra bekvämlighet runt i mig. Och i och med skolstart och flytt till ny stad är jag i ännu större behov av teknologins lätthanterliga vardag. Nu sitter jag dock här och väntar på ett jävla avi som inte vill ploppa ner i brevlådan i tid för en betalning som skulle ha betalats för två veckor sedan. Ge mig ett gironummer för bövelen! Men så lätt ska det inte vara, nej.

Jag gillar mat. Jag gillar att laga mat och jag gillar att äta mat. Därför gillar jag lunchrasten på jobbet. Det är ett mysigt moment i min ack så rutinmässiga arbetssyssla. Gå ner och handla sig ett lyxigt sushipacket eller bara få värma till sin otroligt goda pastarätt är en sådan liten sak som jag faktiskt ser fram emot. Mina matrutiner är dock ganska ojämna. Jag är inte den största frukostätaren, jag anser att en burk oliver är en måltid, jag kan proppa i mig tio lussebullar på raken och jag tror nog att gud uppfann Max vegeburgare.
Men för att återgå till lunchrasten på jobbet brukar jag oftast ladda på med en ordentlig portion för att orka med mina slitsamma och sena pass som biografmaskinist. I tisdags var en sån dag som jag verkligen såg fram emot att få äta min lunchlåda. Jag hade inte ätit någon bra frukost, jag hade till råga på allt inte ätit på sju timmar. Magen skrek. Jag traskade iallafall glatt ut i personalrummet och värmde på min mat för att sedan sätta mig vid bordet och hugga in i min fantastiska grönsakswok när jag fick den här kommentaren kastad åt mig: "Oj...eh...vilken...rejäl portion" Jag svalde min broccolibit i skam och tappade lite utav min matlust. För sån är jag, trots att jag innerst inne kokade av ilska. Sådana kommentarer är nämligen det värsta jag vet. Kommentarer på hur mycket eller hur lite man äter. Det är en väldigt känsligt sak för mig och förmodligen för många andra tjejer. Hade det här dock hänt min kära vän Jessika hade hon bara vänt sig om till tjejen och motkommenterat med: "Säger den som bara äter en nektarin till lunch". Istället satt jag där och skämdes över hur mycket jag åt. Imorgon tar jag med mig ett äpple till jobbet.

På senaste tiden har jag börjat fundera över roten till all min ilska. Varför går jag runt och irriterar mig på allt och alla i min omgivning? All denna aggression som bubblar i mig måste ju ha ett ursprung, man kan ju inte gå och vara så här genomcynisk och bitter utan nån anledning? Och det är man inte! Faktum är att detta tillstånd är genetiskt. Det fick jag iallafall bekräftat i helgen. Min kära far och jag lider av samma irritationssyndrom. Det var rätt komiskt att få uppleva, samtidigt som det ingav en slags trygghet. Om någon frågar varför jag blir så arg så fort så har jag något att skylla på. Det ligger i släkten!

För övrigt blev jag jävligt irriterad på en östermalmspappa som lät sin skitunge kladda på ömtåliga museiföremål. Det var inte så att ungen var stökig och vildsint av sig och sprang runt och tog på allting utan att farsan brydde sig. Nej nej, det här barnet kan inte ha varit mer än 7-8 månader. Det som irriterade mig var att pappan lyfte upp lillen så hon kunde känna på grejorna. Tänk om alla skulle göra så här, det skulle ju slitas ner något enormt. Kolla bara på Rom. Det är en tidsfråga innan allt förfaller. Åka bil i city när man har ett bra buss- och tunnelbanenät. Vad är det för moderatfasoner?!

För att inte sväva ut alltför mycket i min ilska vill jag bara ställa frågan som jag ställde mig själv till våra få läsare. Vad är roten till era aggressionskänslor?

En het sommarkväll med middag i trädgården och det luktar kattkiss från rabatterna. En mysig sommarpromenad i gräset och man trampar i en stinkande hundlort. En seg dag framför TVn och man blir störd av en upphakande papegoja som säger "hello" var tredje sekund. För stunden tar jag ut mina aggressioner på kattjäveln, på hundskrället och på papegojskiten, men det är egentligen deras ägare man borde slå på fingrarna. Jag har faktiskt kommit till den punkt då jag funderar på att ringa störningsjouren. Jag har spanat på dessa djur som härjar kring mitt gårdsområde och jag har klurat ut vem de tillhör. Och snart, mycket snart har jag nått bristningsgränsen. Jag gjorde ett test för inte så länge sen för att se hur mycket tant jag var. Jag låg inte ens i riskzonen. Det här kanske höjer ribban.

Nu får vi ta och skärpa oss Denise! Har vi gått och blivit accepterande teflonpannevandrande smörklickar? Eller är vi bara väldigt likgiltiga för tillfället, för det är ju inte så bra det heller. Sådant kan bidra med att man så småningom går in i väggen. Nej aggressioner är bra för hälsan och oj vad många man stöter på varje dag. Ändå skrivs inte ens ett bevis på livstecken i denna blogg. Bara idag har jag upplevt fyra olika vardagsaggressioner. Jag kan ta er igenom dem med en liten dagsredovisning.

Jo, min dag började mysigt i pojkvän Henriks armar, ett lunkande till busstastionen för att ta 9.58 bussen till jobbet Jysk. Inte mer än 10 meter från bussstationen ser jag det röda chabraket passera förbi mina ögon 9.54! En för tidig buss är banne mig mycket irriterande än en för sen buss. Knat till tågstationen istället där jag måste vänta 15 minuter på pendeln. Tänker att jag kanske hinner plocka ut mina livsviktiga P-tabletter som jag bara har två kvar av. 008 står det på min kölapp. 007 serveras. Tiden tickar på och det tar fem, tio, tolv minuter för apotekaren att klistra klisterlappar och förklara intag på två medicinkartonger och en nässpray. Jag slänger min kölapp och springer till tåget istället.
Resten av dagen lunkade på fint tills butiken där jag jobbar skulle stängas. Självklart dräller det in folk fem minuter innan stängning och ska ha täcken och påslakan och möbler. När man sedan har expedierat dem och släcker ner butiken upptäcker man en liten dam som står och klämmer på kuddarna. Immun mot kommentaren; vi stänger nu.
Bio med mamma på kvällen med många förväntningar. Anichrist på Saga i en mysig salong, och mitt i reklamen kommer fem tonårstjejer instormandes, högljudda och odrägliga. Det kommenteras i varenda reklam och trailersnutt. Skor åkte av och fötterna åkte upp på besökares ryggstöd. Och jag satt bara och tänkte nej fa-an. Jag hänvisar till ett av mina gamla inlägg Biofasoner. Det som var bra med det här biobesöket var att resterande besökare (ca 12 stycken) instämde i en gemensam sång av SHUT THE FUCK UP och fick tyst på knattarna! Aah det var musik i mina öron. Filmen var kusligt bra med några obehagligt visuellt berörande scener. Imorgon kommer jag vara lite mer arg.

PS. Fy fan vad jag hatar kompis-köande. Korg-köande är också en favorit.

Jag blir så irriterad när folk inte ser sig för utan bara sätter sig på min väska. Men jag blir lika irriterad när folk reserverar ett säte för deras bagage.

Irritationsmoment på kommunalatransporter börjar bli vardagsmat för mig. Det är nog en resa via tunnelbana som har fött denna bloggidé. Mitt humör sviktar ganska ofta när jag åker kommunalt. Jag brukar ofta klaga på att det svenska folket är för stela och människofientliga, vilket även är ett irritationsmoment  på buss och tunnelbana. Men många verkar även se den kommunala trafiken som en slags fristad att tappa hämningarna på. Ocivilisation och hänsynslöshet uttrycks med glädje. Fötterna på sätet, golvet som en slags metrokompost, män med pungkomplex, korvätande i ansiktet, musikspelande med mobiltelefonen, folk som ska på först innan man går av etc etc. Ni känner säker till alla fasoner och håller säkert med mig. Men nu är jag så in i norden trött på detta liberala beteende. Och vad fick mig att ilskna till så pass att det förtjanade ett inlägg? Jo en tant som satt och orgelbundet nynnade från axelsberg till slussen! Med knappt fem timmars sömn i ryggen, en tidig morgon på väg till mitt favoritjobb Jysk Skitlager, kunde jag inte göra något annat än att själv bete mig som en idiot i kommunaltrafiken. Jag satte på mig mina hörlurar, skruvade upp volymen på min IPod och hoppades att tanten skulle sluta nynna på grund av mina hörlurars dåliga ljudisolering. Människor är djur! Dags att skaffa körkort. Men jag är en så dålig fotgängare som skriker på bilisterna hela tiden, jag skulle inte vara en bättre körkortsägare.

Vem fan kom på valmöjligheten att ha ljud på knappsatsen på mobiltelefonen? Vem i hellskotta väljer att ha ljud på knappsatsen? Under två timmar av mina fyra timmar långa bussresa ner till Västervik fick jag sitta och lyssna på en tjej blippa med sin telefon stup i kvarten. Inte nog med att hon hade full volym på sina knappsatstoner, tjejen verkade ha en miljon sms som behövdes raderas och det hade hon sattit ett liten truddilutt på också.

Jag älskar film! Jag älskar biomörker och knaprandet av popcorn, storslagenheten som bioduken och ljudet ger. Diskussionerna om filmernas budskap och kvalitet. Jag älskar film!

Jag hatar biobesökare! Jag hatar människor som inte kan sitta still och som sparkar på ens stolsrygg stup i kvarten. Människor som svarar i telefonen när den ringer under den mest spännande scenen. Men mest av allt männsikor som inte uppskattar eller förstår film överhuvudtaget. Som under filmens gång måste fråga och diskutera med sin vän om varför Jokern i Batman har en sån slarvig ansiktsmålning. Varför går man på bio om man ändå inte förstår mer än vad Lilla spöker Laban ger? Snälla biobesökare, jag vill ge er ett tips. Varannan ondag har vi knattebio, film för de allra minsta (hjärnorna).

Det här är ingen aggression, nu är jag riktigt förbannad! Jag vill inte gå in på detaljer, men i måndags var det en människa som gick igenom min handväska och bestämde sig för att ta det som var mitt. Att en människa har mage att stjäla från en annan är för mig otänkbart, för det är inget som skulle falla mig i tankarna. But then again vissa av oss besitter ett sinne för etik och moral och andra inte. Och det är förargligt att människor nu för tiden inte kan skilja på mitt eller ditt.

Jag jobbar i en liten dansk skitbutik i en liten stockholmsförort med de största idioterna till kunder i hela Sverige.
Mitt jobb består av att expediera, plocka varor, lämna ut möbler och svara på enkla frågor som var hittar jag påslakanen?
Det är ett relativt enkelt arbete som ger mig lite extrainkomst i månaden och så här i kristider borde jag inte klaga. Men jag hatar det! Och allra mest på grund av våra kunder. Många inlägg i den här bloggen kommer att handla om dem. Just det här handlar om hur otroligt intelligenta frågor de ställer. Varför finns inte den här handuken i ljusgrått, varför passar inte de här gardinerna i mitt vardagsrum, om en säng kostar 1500 vad kostar då två, varför kommer det här kaffekoppssetet i fyra? Jo kära kunder det ska jag berätta för er för att det är JAG som har bestämt färgtavlan på alla handdukar, jag vet EXAKT hur det ser ut hemma hos er och eftersom 1500 plus 1500 blir 4 så kommer kaffekoppssetet i det antalet!

Jag får krupp! Irritationen bubblar i mig som ett nyss nybryggt Soda Stream-vatten. Det kliar i hela kroppen och jag känner mig stridslysten. Käkarna spänns och ögonen knips ihop till springor knappt större än två synålsögon.
Jag har precis upplevt en vardagsaggression. Utan förvarning och ibland utan reson. Men tyst och timid som man är sväljer man sin frustration, blundar för verkligheten och går hem och ventilerar till sin respektive.

En vardagsaggression behöver inte alls vara något stort eller betydelsefullt. Faktum är att det oftast är en petitess, en småsak, men en jävligt irriterande småsak. Lite som en ryggklåda som man inte når och när man väl gör det börjar det banne mig klia över hela ryggen.
Missförstå mig rätt här gott folk. Jag är inte en arg människa. Kanske lite bitter, lite cynisk, men jag vet att jag inte är ensam om dessa irritationsmoment.

Vid det här laget borde ni förstå att denna blogg är tillägnad vardagsaggressionerna. En avlastning för våra respektive och förhoppningsvis ett gott skratt för de som tittar in här och kanske känner igen sig.